Efter 40 år i rampljuset vägrar folkkäre Jan Rippe sakta ner. Tillsammans med Per Fritzell och med hustrun Elisabeth vid sin sida kör han vidare med en humor som är vassare än någonsin.
Nu pratar han ut i en stor intervju med Hänt.se!

Hur står det till världens bästa Jan?


– Jag mår jättebra! Just nu har jag så himla roligt i mitt liv. Per Fritzell och jag är ute på turné. Om några dagar bär det av till Västerås, Norrköping och Örebro – och vi fortsätter i höst. Vi har roligare än någonsin, Per och jag, ihop med vår gamla trogna orkester.

Vad ropar dina vänner när de vill ha din uppmärksamhet: Jan, Janne eller Roy & Roger-Roger?


– Enbart Rippe. Det gör även min fru – i 999 fall av 1000. Om hon någon gång skulle bli väldigt arg och höja tonen, då kanske hon säger Jan. Bara då.

Är du en festprisse som gärna ställer till med buller och bång och kaffekalas?


– Ja, på somrarna när frun och jag bor på Smögen. Där har jag många glada kamrater. Det händer var och varannan dag att man går på krogen eller träffas hemma hos någon, sitter på balkongen och tar en liten Reino. Du vet, en sådan där specialdrink.

Artikeln fortsätter under videospelaren.

Jan Rippes favoritkaraktärer

Vilken är den bästa rollkaraktären du gjort?


– Jag har gjort så många, så det är svårt att säga, men jag har väl fem, sex favoriter …

Plats ett?


– Roger i Macken.

Plats två?


– En västgötafigur som vi kallar för Goja. Det är en tjatig typ som kan komma med snabba och grova repliker, typ: ”Fy helvete vad det luktar skit!”

Plats tre?


– Kenneth Ålborg, en spritgubbe som botaniserar bland julspriten.

Vem av dessa är mest du?


– Jag är en mix av alla tre.

Kärleksförklaringen till hustrun Elisabeth efter 38 år

Vem tror folk att du är som du absolut inte är?


– Jag vet inte, det har nog förändrats med åren. Nu har folk sett mig i ”Bäst i test”. Jag är väldigt positiv, öppen och glad. Många förväntar sig att jag är tillbakadragen och försiktig, men det är jag inte.

Förvandlas du till djävulen själv bakom ratten?


– Nej, men jag kan irritera mig på cyklister som dundrar fram över övergångsställen utan att se sig om. Ibland har de inte ens lyse på kvällen. Jag stör mig också på folk som inte använder blinkers.

Var du fallskärmsjägare i lumpen?


–Nej, jag var pansarskyttegruppchef, men på grund av allergi blev jag förflyttad till Milostaben som stabsordonnans. Det var mer ett kontorsjobb. Jag fick vara sekreterare och gå på skrivmaskinskurser. Sådant jobb. Inte skjuta. Inget skjutande alls!

Kilar du fortfarande stadigt med din bättre hälft Elisabeth?

– Ja, vi har varit gifta sedan 1988. Det blir några år…

Vilken seriefigur påminner Elisabeth om?


– Modesty Blaise.

Hunden rymde hemifrån

Vad skulle Elisabeth tro att du hade gjort om polisen ringde henne?


– Hon skulle nog skratta och tro att jag gjort någon trafikförseelse.

Är det stökigt hemma hos dig?


– Nej, det är ordning och reda. Både jag och Elisabeth tycker om att ha det städat. Jag är inte världens bästa städare men jag är ändå pedant. Det får inte ligga saker slängda överallt – kläder, skor. Allt ska ha sin plats.

När sprang du senast som om elden vore lös?


– För två somrar sedan när vi var på Smögen. En av hundarna fick upp ytterdörren och pep iväg. Då sprang jag…

Vilken nyhetsuppläsare, från tider som flytt, saknar du?


– Claes Elfsberg. Jävla bra. Jag träffade honom för något år sedan. Väldigt trevlig och rolig!

Med vilken kändis kan du vara dig själv?


– Alla! När man tittar på artistbranschen känns det som att man är kompis med alla. Det är ganska roligt när man träffar kollegor som man känt i 40 år. Tomas Ledin, Magnus Uggla, Niklas Strömstedt, det är gamla polare.

Vilken av dina mackapärer sjunger på sista versen?


– Bergvärmepumpen, men det är ingen fara. Vi har en stor, effektiv kakelugn som vi eldar i.

Fick hjärtinfarkt – läkarens råd: Drick mer rödvin

Varför har du pacemaker?


– Det har jag inte, men 2009 fick jag en hjärtinfarkt. Jag har aldrig mått dåligt av det – varken när det inträffade eller efteråt.

Vad hände?


– Jag låg på sängen och läste en tidning. Plötsligt kändes det lite konstigt. Det gjorde inte ont, det var bara något konstigt. ”Vad ska man ha för symtom när man får hjärtinfarkt?” frågade jag min fru. Då sa hon: ”Fåna dig inte, gå ner och ta en Fernet-Branca.” En liten djävel, helt enkelt. Sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen. ”Om du är orolig, åk in”, fick jag till svar – och det gjorde jag. Läkaren tittade länge men hittade ingenting. Till slut gjorde de ultraljud och kontraströntgen. Då hittade de en liten grej i ett kranskärl. Jag mådde bra hela tiden. Jag behövde inte opereras utan fick bara blodförtunnande. När jag gick därifrån frågade jag läkaren: ”Vad ska jag göra för förändringar i mitt liv?” Du vet, jag rökte inte, var inte överviktig och stressade inte. ”Fortsätt leva så sunt som möjligt men drick lite mer rödvin”, sa läkaren. ”Tackar”, sa jag och gick hem.