llt fler högerväljare tillstår förfärat att det inte var det här de röstade för. Bra. Då är ju detta ett ypperligt tillfälle att ställa sig upp och säga det högt.

Jag mår direkt illa när jag tänker på hur Sverige har betett sig mot systrarna Donya och Darya Gonbadi. De som fyllt 18 år, och som enligt det nya regelverket därmed inte anses vara en del av sin egen familj längre. Som obönhörligen måste utvisas till Iran.

Det spelade ingen roll att de gjort allt det där som politikerna har krävt: att de har lärt sig språket, integrerat sig. Att de har sin familj, sina vänner, ja hela sitt sammanhang här.

Inte heller spelade det någon roll att de just kommit in på en sjuksköterskeutbildning. Och när de provade att i stället skaffa varsitt jobb fick de likväl avslag, eftersom tjänsterna inte utannonserats helt korrekt – just en sådan där obetydlig arbetsgivarmiss som politikerna i flera år har lovat inte ska få stå i vägen längre (Aftonbladet 10/2).

Så tvingades de bort från sina föräldrar och sina småsyskon, till Iran.

Diktaturen där är brutal – de som motsätter sig den islamistiska regimen fängslas, torteras, dödas. Och allra särskilt vidrigt är det för kvinnor, eftersom de räknas som andra klassens medborgare.

Utrikesdepartementet har under lång tid avrått från alla resor till landet, och sedan situationen förvärrats ännu mer uppmanar man alla svenskar att omedelbart resa därifrån.

USA och Israels missiler regnar.

Men Donya och Darya Gonbadi blir kvar.

”Jag frågade: Om det skulle finnas ett flygplan, skulle systrarna få möjlighet att gå ombord?”, berättar familjens vän, vänsterpolitikern Leo Ahmed (DN 2/3). ”Då blev svaret att de inte är svenskar.”

Vad håller vi på med egentligen?

Självklart är de våra, och självklart måste Sverige hjälpa dem hem!

Vi behöver göra om, och göra rätt. Det är inte bara systrarna Gonbadi det gäller. Här lever redan en massa ungdomar under enorm psykisk press: utvisningarna till just Iran har pausats efter massiva protester, men det är oklart hur länge. Och med denna ovisshet hängande över sig – när som helst kan man ryckas upp – sätts hela livet på paus. Över lag är de nya så kallade tonårsutvisningarna omänskliga.

Allt fler högerväljare tillstår förfärat att det inte var det här de röstade för. Bra. Då är ju detta ett ypperligt tillfälle att ställa sig upp och säga det högt: Att de vill utvisa invandrare som inte beter sig, som begår brott. Men att det Sverige nu håller på med är något helt annat. Det är att skjuta sig själv i foten för att man har ont i en tå.

Det brukar ju sägas att det värsta inte är ondskans brutalitet, och det stämmer. Det värsta är de som skickar unga rätt in i helvetets eldar, och sedan säger att det här är inget vi kan göra något åt.