Hur står det till, världens bästa Jenny?

– Jag mår mycket bra, tack! Jag tycker om livet. Mina barn är stora och de är så fina individer. Jag är så lycklig över att jag får följa deras vardag.

Vilket humör är du oftast på när du steppar in på ”Nyhetsmorgons” redaktion?

– Jag är alltid glad och förväntansfull. Jag har jobbat med det här i så många år. Jag tror aldrig jag har varit med om att jag kommit in och varit sur och irriterad. Vi som arbetar på redaktionen är så fokuserade på vad vi gör. Det är otroligt, men stämningen är faktiskt alltid på topp!

Tycker du om ditt jobb?

– Jag älskar mitt jobb! Det går nog knappt en dag när jag är ledig utan att jag börjar tänka på jobbet. Journalistik, nyheter och aktualiteter är mitt stora intresse. Då hamnar tankarna där. Därmed inte sagt att kroppen inte behöver vila ibland. Det finns ju knappast något bättre än en mer sammanhängande ledighet. Tredje veckan är ljuvlig, det kan jag inte sticka under stol med, (skratt).

Vad är det första du gör när du kommer hem efter en lång dag på jobbet?

– Tar bort sminket. Det är nästan som en liten procedur. Jag tvättar mig direkt efter sändningen. Sedan smörjer jag in huden, sätter mig i soffan och kanske kollar på någon realityserie, typ ”Love Is Blind”. Det kopplar bort hjärnan från flödet. Jag är ganska skör när jag gett allt i flera timmar. Då ägnar jag mig gärna åt något som inte har med jobbet att göra.

Jenny Alversjö och fästmannen Anders BernungerRobert Eklund
Jenny Alversjö bor inte ihop med fästmannen

Vad är det för stuk på ditt hem?

– Det är nog ganska stilrent med väl utvalda och personliga detaljer.

Visst har du din fästman Anders bara några stenkast bort?

– Ja, han bor väldigt nära. Det funkar jättefint!

Vem av er traskar oftast över till den andra?

– Det är nästan han hundra procent av gångerna. Det känns toppen att vara särbo, man behöver inte alltid följa normen. Vi prövar lite olika grejer. Just nu känns det här jättebra för oss!

Vad är Anders för en filur?

– Han är en klok och snäll helsingborgare med stort idrottsintresse. När Chelsea spelar är det inte ens en idé att försöka ha en konversation. Då får jag vänta tills matchen är över.

Blir det bröllop snart?

– Ja, det finns många härliga planer som vi håller lite för oss själva ett litet tag till, men vi ser båda fram emot bröllopet väldigt mycket!

På vilket BB drog du ditt första andetag?

– På Södersjukhuset i Stockholm.

Hur var du som liten?

– Vetgirig. Det är inte ett ord man använder varje dag, men jag var nog det. Jag var väldigt beslutsam, driven och nyfiken. Jag har alltid tyckt om att utmana mig själv.

Vad hände på skolfronten?

– Först gick jag på Adolf Fredriks musikskola, sedan på Stockholms musikgymnasium. Jag hade höga ambitioner och kom in på Handelshögskolan i Göteborg. På fritiden spelade jag vattenpolo på elitnivå. Efter en tid insåg jag att ekonomi inte riktigt var min grej. Då fastnade jag för journalistiken och kände att jag ville jobba med det. Jag läste journalistik i Jönköping. Tilde de Paula gick i samma klass. Det här var 1996. Vi har alltså känt varandra i ofattbara 30 år…

Active video: Katrin Sundberg vs Häxan surtant – vem är egentligen surast?
Jenny Alversjö drabbades av hjärnblödning

Hur påverkas du känslomässigt av att ha ett arbete där andra har åsikter om dig?

– Nu är jag så van. Jag har lärt mig att tycka om att folk har åsikter. Sedan får man komma ihåg att nästan alla som hör av sig gör det med fantastiska hejarop och pepp.

När i livet har du mått som bäst i kropp och knopp?

– Det är jättesvårt att säga. Självklart var man säkert mycket starkare för tio år sedan, men jag gillar att bli äldre. Ängsligheten som jag hade när jag var yngre har försvunnit – och tacksamheten har tagit över. Jag värderar andra saker.

Vilken livskris har förändrat dig mest som människa?

– Jag har råkat ut för så många konstiga saker i mitt liv, men jobbigast var nog när jag blev sjuk, när jag fick en hjärnblödning 2019. Nu mår jag bra. Kroppen är fantastisk på att läka, men att drabbas av något som man aldrig kunde föreställa sig – en hjärnblödning – är givetvis en prövning. Livet är skört. Oerhört skört. Du vet vad du har fram till i dag, men du vet inget om morgondagen. Det blir man så oerhört varse om. För många krävs det ett trauma för att man verkligen ska uppskatta varje dag.

Jenny Alversjö

Ålder: 52.

Jag känner mig som: 36.

Stjärntecken: Vattuman.

Så bor jag: I lägenhet i Stockholm.

Min familj består av: Fästmannen Anders Bernunger, 48. Barnen Olivia, 25, och Leo, 22.

Det bästa med mig är att: Jag är tolerant och väldigt snäll.

Det sämsta med mig är att: Jag kan vara väldigt envis. Ger jag mig in i något så fullföljer jag det – om det så är att bära upp 40 lådor på vinden. Det kan bli ansträngande, minst sagt.

Jag älskar: Stillhet, vatten och hav. Att titta ut över ett hav är det bästa jag vet.

Jag avskyr: Trångsynta människor. Det är så trist och dumt.

Min handstil är: Jättefin! Jag har fortfarande en fysisk kalender som jag skriver upp allt i. Jag tycker om att skriva och borde skriva mer än jag gör.

Min nattsömn är: Jag sabbade den för 25 år sedan när jag började jobba oregelbundna tider, men nu är det okej. Jag har en inbyggd klocka sedan ”Nyhetsmorgon” och vaknar vid tretiden. Jag ser det inte längre som ett problem. Ju mer du förlikar dig med att det är lite upp och ner, desto lättare går det att hantera situationen.

Den doften förflyttar mig till min barndom: Jag rullade upp farmors gamla silverbestick häromdagen och doftade på tygpåsen som de låg insvepta i. Det var som att förflyttas till farmor och farfars lägenhet på Cirkelvägen i Gubbängen. Otroligt – för det måste ju vara 40 år sedan.

Vad var svårast, själva stroken eller tiden efteråt?

– Först förstår man nästan inte vad som händer. Då är fokus bara på att överleva. Sedan, när man ganska snabbt inser att det gick bra – som i mitt fall – så kommer oron. Hur kommer det här att påverka en? När det gått en tid och man känner att det gått bra känns det nästan för bra för att vara sant. ”Kan man verkligen klara sig så här bra?”, tänkte jag. Sedan inser man att man måste våga leva. Så var det åtminstone för mig. Alla har sina egna processer. Man ska inte jämföra med andra. Genom att vara öppen med det här har jag kunnat ge hopp till många som drabbas. Nästan varje dag hör någon av sig som har funnit styrka och hopp i det jag berättat. Det är fint, tycker jag.

Vad gör du när du behöver landa och hitta tillbaka till dig själv?

– Jag har lärt mig att lita på att jag bara behöver blicka inåt. Det handlar inte så mycket om en fysisk plats. Det handlar om att koppla bort musik, buller och telefoner och att våga blicka inåt. Det är en form av meditation som jag har ägnat mig åt sedan jag var liten. Medvetenhet är så himla grundläggande.

Vad längtar du efter just nu i livet?

– Just nu längtar jag oerhört mycket efter våren. Nu är jag trött på den här kylan. Den senaste tiden har det hänt så himla mycket i världen. Det känns som att iskylan som dragit över Sverige och Norden har varit extra kall i år. Nu längtar jag efter vårsolens värme, att få sitta mot en husvägg och sola och kanske ta ett glas rosévin. Gud vad jag längtar efter den tiden!

Vad väntar runt hörnet?

– Jag ska faktiskt laga middag åt min mamma i dag. Hon har beställt en asiatisk kycklinggryta.

Slutligen Jenny, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag älskar morgnarna när allt är nytt och krispigt och jag ställs inför en ny dag. Stillheten och tystnaden på morgonen tycker jag väldigt mycket om!

FOTO: TT