Ett helt liv ryms i hennes röst – över tre miljarder hjärtslag, 60 år av kärlek och förluster som aldrig riktigt lämnar henne. Vid 90 års ålder ser Towa Carson varken bakåt med sentimentalitet eller framåt med illusioner utan står stadigt i nuet. Lite vinglig i kroppen – men klar i blicken och med humorn i beh

Hur står det till, världens bästa Towa?


– Ja, vad ska man svara på det? Jag mår bra men min balans kunde vara bättre. Jag är väldigt vinglig måste jag säga. Däremot äter jag inte en enda medicin. Alla prover är perfekta. Jag undrar varför jag ska ha så dålig balans, men det är som det är. Och jag tränar den inte heller. Jag är väldigt olydig, (skratt).

Du är född som Birgit men är känd under artistnamnet Towa. Vem är mest du i själ och hjärta: Birgit eller Towa?


– Birgit. Mina grannar och närmaste vänner kallar mig det. Vi är ett gäng här, fyra tjejer. De säger Birgit men jag är van vid båda.

Hur kommer det sig att allmänheten känner dig som Towa Carson?


– Jag är född som Birgit Carlsson men pappa kallade mig Towa när jag var liten. Jag såg ut som en liten tova – svart hår som stod rakt upp. ”Lilla Towa”, sa han. Seymor Österwall, orkesterledaren, fick reda på det när han hade sitt storband. Han tyckte Towa var ett bra namn. ”Det här kör vi på”, sa Saymor. ”Nej”, sa jag, men det blev så i alla fall.

I dagarna fyller du 90 år. På bemärkelsedagen har ditt liv pågått i 32 872 dagar – och ditt hjärta har slagit i runda slängar 3,3 miljarder gånger. Hur ska detta firas?


– Jag har sagt till mina vänner: ”Ni får komma, men det blir bara kaffe och tårta.”

Det är väl inte så bara?

– Nej, det är ju någonting. Det kommer nog droppa in lite folk, då och då, under dagen. Jag bor ganska litet, mitt hus är inte så stort, så det får bli enkelt. Jag ska säga dig att jag inte har firat någon födelsedag sedan jag fyllde 40. Det tar emot, jag har lite svårt för födelsedagar. Och vad behöver man när man är 90 år? Det får väl bli en blomma. Jag får väl ställa fram en hink. Usch ja, (skratt).

Towa Carson om första mötet med maken Bengt

Som 21-åring kom en speciell person in i ditt liv: fotbollsspelaren Bengt Anlert – och efter ett år stod bröllopet. Hur gick det till när ni träffades?

– Jag uppträdde på ”La Visite”, ett dansställe på Drottninggatan i Stockholm. Bengt var stamgäst och trummisen i orkestern presenterade oss i en paus. Nästa kväll var han där igen. Då kom han fram och sa: ”Jag kan skjutsa dig hem.” ”Du har väl ingen bil”, sa jag. På den tiden var det inte vanligt att unga män hade bil, men han hade en alldeles ny Volkswagen…

Så det bar hem i den?

– Ja, han skjutsade hem mig och sedan var det klart!

Vad gjorde Bengt älskvärd?

– Han var stabil, snäll och pålitlig. En sådan där man verkligen ville ha…

2018 drog Bengt på sig sina änglavingar. Kom hans bortgång som en blixt från klar himmel?


– Nej, han var sjuk i tio år. Cancer. Jävla prostatacancer. Man kan leva med det länge men till slut går det inte. Första åren var det ingen fara, sedan blev han sämre. Sista året var han riktigt dålig. Då var han hemma hela tiden. Ibland sa han: ”Ska jag hamna på pensionärshemmet så får de bära ut mig med fötterna före.” Han ville vara hemma – och det fick han. Jag är så glad över det!

Hur var det att bli änka efter 60 år tillsammans med Bengt?


– Det blev jättetomt. Det är det fortfarande. Morgnarna är värst – när man gör frukost och sitter ensam. Likaså middagarna. Lyckligtvis träffar jag mina väninnor. De har stöttat mig från dag ett. En av mina tjejkompisar heter Isabelle, hon är här varje dag. Vi brukar äta middag tillsammans. Sedan måste hon hem till sin lilla katt.

Skaffa katt du också, Towa!


– Tack för omtanken, men jag har Lilla Morris – grannens katt. Han kommer över varje dag. Jag får nöja mig med det. Förut hade jag en hund. Han dog fjorton dagar efter Bengt. Det var hemskt, jag blev jätteledsen.

Towa Carson om slutet som artist

I vilken stad såg du dagens ljus?


– Jag föddes i Eskilstuna. Jag har varit min hemstad trogen förutom fem år i Stockholm.

Hur var du som liten?


– Busig. En pojkflicka. Jag lekte mest med pojkar. Åkte skridskor, klättrade i träd och lekte ”Tarzan och Jane”. Jag var rätt vild.

Hur gick det till när du kom in på artistbanan?


– 1954 vann jag en talangtävling på Skansen. Jag var med i ett revysällskap i stan och en talangscout fick syn på mig. Samma år spelade jag in min första skiva.

Har du någonsin övervägt att lämna rampljuset?


– Ja, jag har till och med slutat ibland. Jag har inte alltid tyckt att det varit kul.

Vad har fått dig att fortsätta?


– Det har alltid dykt upp någon som tjatat. Då har jag sagt: ”Okej då, jag sjunger väl lite till.” Många gånger har jag ångrat mitt yrkesval. Turnéerna har varit slitiga. Hotellrum och resor. Det hade varit mycket vettigare att bli djurskötare.

Du har stått på Melodifestivalens scen fyra gånger. Kan du tänka dig att vara med igen?


– Nej, jag sjunger inte längre.

Vad har varit din största utmaning som artist?


– Jag har backat mycket. Varit rädd, tror jag. Inte velat ge mig in i det okända. Jag är en vanlig människa.

Förlorade båda sina barn

Som privatperson då?


– I början av 60-talet förlorade jag två barn. Det första levde i sju dagar. Hjärtfel. I dag hade det gått att operera men inte då. Det andra barnet dog vid födseln. Det var en fruktansvärd tid men nu är det passé. Jag har inte glömt men jag har haft mina hundar. Djur har gett mig enorm glädje.

Vad känner du när du tänker på livets slut?


– Det går inte att fly ifrån, det är något som väntar oss alla, förr eller senare. Kanske är det inte själva slutet som skrämmer mest utan vägen dit. Tanken på att bli kvar, hjälplös och beroende av andra, eller att allt ska ta slut i ett plötsligt, brutalt ögonblick. Att man ramlar och slår ihjäl sig.

Tror du på ett liv efter detta?


– Nej, jag är inte troende. Är man död så är man död. Jag tror inte på en fortsättning. Man bränns ju upp. Jag är realist. Det har jag efter pappa.

Slutligen Towa, vilken är den bästa stunden på din dag?


– Jag tittar mycket på TV, men det bästa är nog att gå och lägga sig. Då löser jag korsord och lyssnar på radio. Radion är mitt bästa sällskap. Jag brukar lyssna på Radio Stockholm. Blir det för babbligt slår jag över till P2. Det är fint!

Fakta om Towa Carson

Namn: Towa Carson.


Ålder: 90.

Jag känner mig som: Det växlar från dag till dag. Ibland känns det som att jag är 90, ibland som 60. Energin går upp och ner. Jag orkar inte alls lika mycket som när jag var 50, det är en stor skillnad. Dessutom har jag fått en jäkla yrsel. Det kan jag bli riktigt irriterad på för det sätter käppar i hjulet för livet. På något sätt kan jag inte riktigt ta in att jag faktiskt är 90. Det låter helt overkligt!

Stjärntecken: Vädur.

Så bor jag: I ett hus på landet strax utanför Eskilstuna. Jag bor vid sjön och har fantastiska grannar.

Min familj består av: Min väninna Isabelle som hjälper mig varje dag. Hon handlar åt mig även om jag ibland tar en egen tur – som igår då jag faktiskt gick och handlade själv.

Det bästa med mig är att: Jag fortfarande lagar mat.

Det sämsta med mig är: Att jag inte är positiv. Jag är realist, och ja, jag har ett stort kontrollbehov. Det kan jag själv tycka är lite trist!

Min nattsömn: Dålig. Jag somnar snabbt men vaknar ofta under natten och går upp tidigt på morgonen. Ibland sover jag fem timmar, men fyra funkar också. Du vet, Einstein sov tre–fyra timmar och han klarade sig ju.

Det smarrigaste jag vet är: Goda mackor.

Bjud mig för guds skull inte på: Smörgåstårta.

Där tar jag mina promenader: I närområdet. Det är bara 150 meter ner till vattnet från mitt hus. Även om trappan upp kan kännas lång är utsikten fantastisk. Det är lite mörkt ibland – ingen belysning – men jag gillar lugnet.

Om jag inte blivit artist hade jag nog blivit: Djurskötare. Jag försökte plugga, men matte var verkligen inte min grej. Sedan halkade jag in på musiken på något sätt, som på ett bananskal.

Den doften som förflyttar mig till barndomen: Pappa rökte pipa samtidigt som han läste ”Nalle och Lisa” och ”Andersens sagor” för mig.