Amelia Adamo är i slutet av sin cellgiftsbehandling och får inte resa iväg.
För Svensk Damtidning berättar hon om påsken utan familjen.

I oktober förra året berättade tidningsdrottningen Amelia Adamo att hon drabbats av bröstcancer. Strax efter beskedet påbörjade hon cellgiftsbehandling, vilket ledde till flera biverkningar som hon tvingats handskas med sedan dess.

– Det är små men besvärliga saker som händer. Att bli av med håret är ingenting i jämförelse. Den senaste veckan har det varit alltifrån mun-herpes, blåsor inne och ute på tungan, blåsor på läpparna.

– Sen vill de inte att man ska gå ner i vikt, men det är ganska svårt att äta när hela käften är en härd av grejer, sa hon till Svensk Damtidning i december.

”Kämpar med biverkningarna”

Lyckligtvis är cellgiftsbehandlingen snart avklarad.

– Jag kämpar med alla biverkningar som cellgifterna ger mig. Nu har jag bara en behandling kvar. Sen jävlar anamma blir det champagne. 27 mars är sista behandlingen. Sen blir det vila några veckor, sen operation och strålning. Jag får hålla på ett tag till. Så fort cellgifterna är över kommer jag fira, det har varit jobbigare än vad jag trodde.

Hur är det med blåsorna i munnen?

– Jag har fått ont i lederna. Jag går inte så bra längre. Jag har fått dålig känsel i tårna. Allt det här ska vara biverkningar så samma stund jag dricker den här champagnen ska den ena biverkningen efter den andra flyga sin kos – inklusive de här jävla munblåsorna.

”Det är lite ledsamt”

Sjukdomen och behandlingen gör också att Amelia Adamo inte kan resa bort, något hon annars älskar att göra. Därför kommer hon att vara begränsad när det inom kort firas påsk.

– Jag är mitt i en cellgiftsbehandling och kan inte ens lifta ner till Skåne. Min sjukdom gör också att jag ogärna sover borta. Jag har så konstiga nätter och en mage som halvstrejkar. Jag håller mig hemma. Kanske gör jag någon utflykt. Min familj är bortrest så det är inget alternativ. Jag åker nog till vänner. Det är lite ledsamt och sorgligt.

– Jag skulle helst firat med familjen och barnbarnen, men då får jag odla mina vänner i stället. Jag känner mig inte direkt olycklig, men jag känner mig begränsad.