Herman Lindqvist: Då kan kungen abdikera
I Danmark abdikerade drottning Margrethe och lämnade över stafettpinnen till sonen Frederik. Skulle vår svenske kung kunna göra samma sak och lämna över tronen till Victoria?
Laddar annons

Många har en strapatsrik hemresa efter jul- och nyårsfirandet. Ibland blir det inte som man hade tänkt. Inte ens den kungliga familjen reser alltid så bekvämt. Rekordet hade nog hertig Karl, Gustav Vasas yngste son som senare blev Karl IX (farfar till drottning Kristina).

Hertig Karls långa resa

Hertig Karl var den av alla våra kungar som alltid var på sämst humör och lät också alla känna av det. Det blev många halshuggningar längs hans väg. Då kan ni tänka er hurdant humör han måste ha varit på då han kom hem från julfirandet på Åbo slott 1601. I sällskapet fanns hans hustru Katarina, deras tre barn Gustav Adolf, 7, Maria Elisabeth, 4, och den bara åtta månader gamle Karl Filip, som hade fötts under fälttåget i Estland. Dessutom var Karls bror Johan III:s son Johan av Östergötland, 11, med, samt en systerdotter till Karl, sextonåriga prinsessan Margareta av Mecklenburg. Det var alltså inte bara hela familjen utan dessutom delar av släkten som Karl hade dragit med sig till kriget.

Då de julade på Åbo slott slog vintern till. Isarna lade sig över alla vatten. Omöjligt att segla till Stockholm. Det blev att ta landvägen runt Bottniska Viken. Man åkte släde, en lång karavan med slädar för den väl inbäddade barnfamiljen. Slädresor var en klar fördel för slädarna kunde dra rakaste vägen genom skogar och tvärs över vikar och sjöar utan att bry sig om hur vägen egentligen var dragen. Det gick mycket snabbare att åka på land vintertid än på sommaren.

Problemet var bara att norr om Åbo och Björneborg fanns det inga städer längs hela den österbottniska kusten där kungafamiljen kunde ta in. Kungafamiljen med personal och livgarde måste därför övernatta hos kyrkoherdar och kronofogdar. Tillkommer problemet att det enda sättet att förvarna en intet ont anande prästfamilj vid den finländska kusten var att några män ur kungens tross galopperar med dunder och brak in på kyrkobostället, ställer malt och säckar med mjöl och något annat på prostens bord och anfådda utropar:

”Snart kommer hertig Karl, hertiginnan och fem kungliga barn, hovet och livgardet för att äta, vila och sova här. De ska byta hästar också.”

“Inte känd för att vara en mysande farbror”

Det är lätt att förställa sig chocken kyrkoherden och inte minst hans hustru fick, och då skräckens förlamning släppt sig, den febrila aktivitet som utbröt i stugan.

Hertig Karl var, som ni kanske förstått, inte känd för att vara en mysande farbror som spred trivsel och lugn omkring sig. Då kungaföljet till slut dånar in efter en lång dag i isande kyla och utan varm mat måste allt vara klart och helst spraka välkomnande brasor i rummen.

Ibland kunde resande till Stockholm gena över någon smalare del av Bottenhavet till Västerbotten, om inte alltför höga iskammar hade tornat upp sig. Annars måste man åka runt hela viken. En sådan julresa hem till Karls Nyköping kunde ta 14 dagar om det var normalt vinterföre.

Under den långa vindpinade resan genom det glest befolkade Österbotten hade Karl gott om tid att fundera och planera. Han insåg att Österbotten behövde städer. När han kom hem anlades därför staden Vasa, det blev den viktigaste handels- och administrationsstaden i landskapet, samt högst upp i Bottenviken Uleåborg.