Iran var en gång en nära allierad till USA och Israel. Under mer än sju decennier har relationen dock förändrats dramatiskt och utvecklats till öppen fientlighet. De senaste militära spänningarna mellan länderna har åter satt ljuset på denna långa och komplexa historia.

Under 1950- till 1970-talen styrdes Iran av shah Mohammad Reza Pahlavi och var en viktig partner till västvärlden. År 1953 genomfördes en statskupp med stöd från USA och Storbritannien, vilket stärkte shahens makt. Under de följande åren upplevde Iran snabb ekonomisk utveckling och hade nära samarbete med både Washington och Tel Aviv inom försvar, energi, jordbruk och teknik.

I mitten av 1970-talet började dock relationerna försämras. Shahen ville höja oljepriserna och föra en mer självständig utrikespolitik, något som skapade spänningar med USA. Samtidigt förändrades den strategiska balansen i Mellanöstern, vilket även påverkade relationen med Israel.

En avgörande vändpunkt kom 1979 med den islamiska revolutionen under ledning av ayatolla Ruhollah Khomeini. Monarkin störtades och Iran utropades till en islamisk republik. Den nya regimen bröt de diplomatiska förbindelserna med USA och erkände inte längre Israel. Kort därefter ockuperade revolutionära studenter USA:s ambassad i Teheran och höll 52 diplomater och anställda som gisslan i 444 dagar. Händelsen skadade relationen mellan Teheran och Washington på ett varaktigt sätt.

Sedan dess har Iran positionerat sig som en tydlig motståndare till både USA och Israel. Irans stöd till väpnade grupper i regionen, däribland Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza, har fördjupat misstron och lett till indirekta konfrontationer i flera delar av Mellanöstern.

Under de följande decennierna har konflikter och spänningar fortsatt att öka, delvis på grund av oro kring Irans kärnprogram och regional maktkamp i länder som Syrien, Irak och Jemen. Det som en gång var ett strategiskt partnerskap har utvecklats till en djup och långvarig rivalitet som än i dag påverkar den geopolitiska dynamiken i Mellanöstern.