Tilde de Paula Ebys makes hårda krav – privata inblicken i kärlekslivet

Hur står det till, världens bästa Erik?

– Det är bra! Det är mycket att göra, men jag gillar det. Om jag inte håller mig sysselsatt blir jag lätt uttråkad. Det är bra att det händer grejer.

Hur kände du dig när du slog upp ögonen på morgonen?

– Förväntansfull.

Hur ser din frukostvana ut?

– Jag börjar med kaffe och morgontidningar i sängen. Jag plöjer igenom nästan varenda sida, det brukar ta ungefär en och en halv timme. Efter det är jag uppdaterad och har funderat på vad jag ska äta till frukost. Det kan bli lite allt möjligt, alltifrån en toast med äggröra och skinka till våfflor eller filmjölk med knäckemacka.

Knallar du iväg till en vanlig arbetsplats efter frukosten?

– Nej, jag jobbar hemifrån.

Det jobbar Erik Videgård med

Var sitter du när du knegar?

– Jag har tre platser. Jag har min lilla studio där jag sitter och redigerar filmer som jag spelat in, oftast klipp till YouTube. Annars sitter jag i soffan i vardagsrummet och skriver böcker, menyer och recept. Det tredje stället är köket, där provlagar och förbereder jag mat och sådant.

Titt som tätt håller du låda i Nyhetsmorgon. Vem av programledarna gillar du mest på det personliga planet?

– Jenny Alversjö. Vi har blivit väldigt goda vänner.

Vad är det fina i kråksången med Jenny Alversjö?

– Hon är otroligt mat- och dryckesintresserad. Sedan är hon en väldigt fin människa!

I vilken bondhåla såg du dagens ljus?

– Strängnäs står det i passet, men om man föds i Strängnäs så är det egentligen Eskilstuna.

Vad är ditt första minne av ditt eget liv?

– Mamma och pappa skilde sig när jag var fyra år. Mamma och jag flyttade till Helsingborg. Hon var textillärare och jag var med som någon sorts maskot på ”Högre flickskolan” där hon jobbade.

Försvann din pappa ur bilden?

– Nej, han fanns kvar men flyttade så småningom till Japan.

”Bodde på Östermalm och började på balettskolan”

Hur var du som fjortis?

– Nyfiken, rastlös och ganska kompromisslös. Jag bodde på Östermalm och började på balettskolan.

Hur var det?

– Fantastiskt! Jag hade många goda vänner och jag älskade musiken, rörelsen och skönheten i baletten. Jag höll på med både klassisk balett, jazzbalett och akrobatik.

Vad hände med dig efter grundskolan?

– Då gick jag tre veckor på en fyraårig teknisk utbildning.

Tre veckor?

– Ja. Sedan fick jag nog. Sitta och skruva, liksom. Nej, det var inget för mig!

Videgård i fängelse efter vapenvägran

Visst var du kriminell i yngre dagar?

– (Skratt). Inte direkt, men i lumpen blev jag uttagen till en kompanibefälsutbildning och åkte upp till I20, regementet i Umeå. Jag marscherade som soldat och gick omkring och frös. Efter tre månader sa jag: ”Nu räcker det, jag har ingen lust att göra det här”. Vapenfri tjänst kunde jag tänka mig. Du vet, jobba som brandman eller något sådant. ”Du får bli fritidsledare för 18 kronor i timmen”, sa någon. Jag svarade: ”Fritidsledare har jag redan varit i Stockholm, ni får hitta på något annat”. Då blev det också ett nej. ”Du får välja mellan fritidsledare och fängelse”, sa de. Jag valde det sistnämnda…

Så du fick inställa dig på Kriminalvården?

– Ja, på Viskan, fångvårdsanstalten utanför Sundsvall. Alla var jättetrevliga, både fångar och fångvaktare. På dagarna var jag i snickeriet och tillverkade bokhyllan ”Bosse” till Ikea. När straffet på en månad var avtjänat satte jag mig på en buss till Sundsvall. Därifrån tog jag tåget till Stockholm. Dagen efter började jag jobba på Royal Viking hotell. För chefen där berättade jag vad jag hade varit med om. Han bara garvade.

Hur gick det till när du gjorde entré i matkonstens värld?

– I flera år jobbade jag som ljustekniker, både i studio och på turné med olika band; Europe, Boppers och Reeperbahn. Jag var ute på vägarna 250 dagar om året. Sedan, när jag var 24 år, fick jag min första dotter. Då kände jag att ”nu får jag nog hålla mig hemma på något sätt”.

Stoltast över sin barn och barnbarn

Så du var det tack och hej till turnélivet?

– Precis. Tidigare hade jag gått en tioveckors utbildning på AMU – på restauranghögskolan i Kristineberg. Då tänkte jag: ”Restaurang kan väl vara kul”. Jag gick in på ”Gyldene Freden” i Gamla stan och sökte jobb som servitör…

Som stjärnkrögare har du drivit krogar, skrivit böcker och skrivit in dig i matkonstens historieböcker. Vad driver dig idag, på arbetsfronten, när du redan uppnått så mycket?

– Det är väl att den här världen – matkulturen – på något sätt är oändlig. Det finns alltid nya saker att lära sig, alltid saker att grotta ner sig i. Mitt mål är att åtminstone lära mig en ny sak varje dag.

Hur har framgångarna förändrat dig som person?

– Jag har fått större självkänsla, självkännedom och självsäkerhet.

Vad gör dig genuint stolt bortom titlar och prestationer?

– Mina barn och barnbarn. Familjen är det största lyftet i tillvaron.

Erik Videgårds kamp mot cancern – käken gick av

För 16 år sedan vändes din tillvaro upp och ner. Cancer i tonsillerna. Cellgiftsbehandling och strålbehandling. Tumören dödades men cellgifterna skadade käkbenet – som gick av. Tuff operation följde. Hur var den här perioden?

– Mentalt var det inga större problem. Jag hade ingen dödsångest eller någonting sådant, men fysiskt var det skitjobbigt. Det var illamående och mat genom slang, strålbehandlingar och käkar som gick av. Men jag hade enormt stöd av min dåvarande fru. Familjen hjälpte mig.

Vem får dig att skratta högt?

– Jag har några goda vänner, framför allt en vän, Torbjörn, som jag träffar ofta. Vi har känt varandra länge, länge. Vi går ut och käkar. Torbjörn är underfundig och vi har samma humor. Han är en källa till ständiga leenden och garv.

Visst är du en hejare på saxofon?

– Hejare vet jag inte, men jag började min ljudteknikerkarriär med att spela i band med Mauro Scocco. Då spelade jag saxofon, men jag spelade hellre än bra.

För snart tio år sedan gick du igenom en skilsmässa. Finns det någon ny madame i ditt liv?

– Nej, det gör det inte.

Är det bra eller dåligt?

– Som jag känner är det helt okej. Det är inget jag stör mig på.

Vill flytta: ”En hydda vid Mekongfloden”

Hur märks det hemma hos dig att det är en ungkarl som bor där?

– Det står rätt mycket ljudgrejer överallt. Du vet, rullbandspelare och annat…

Vad hoppas du att nästa kapitel i ditt liv ska innehålla – om vi bortser från allt som har med kneg och karriär att göra?

– Jag skulle vilja bo utomlands, gärna i Paris eller Vietnam. Tanken på ett friare liv, där allt inte är så inbundet, lockar mig. Kanske blir det en lägenhet i Paris eller en hydda vid Mekongfloden i Vietnam.

Slutligen Erik, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är väl när jag är klar med dagens uppgifter och kommer hem och får lägga mig i sängen och slötitta på någon serie. Då spinner jag som en katt.

Det här är Erik Videgård

Ålder: 65.

Jag känner mig som: Jag funderar rätt mycket på det där och blir förvånad när jag träffar tidigare anställda och kompisar. Ofta reagerar jag på hur gamla de blivit – när jag själv bara stått stilla, liksom. Jag känner mig som en 45-åring.

Stjärntecken: Lejon.

Så bor jag: Trerummare på Södermalm i Stockholm.

Min familj består av: Barnen Felicia, Vilma och Max. Barnbarnen Iris, Fred och Lo.

Det bästa med mig är att: Jag är omtänksam.

Det sämsta med mig är att: Jag är alltför snäll ibland. Ibland kan det vara dumt. Man borde kanske ryta till lite tidigare.

Min handstil är: Fin. Tidigare var jag rätt intresserad av kalligrafi – konsten att skriva vackert. Jag lägger stor vikt vid hur jag skriver och hur det ser ut.

Min nattsömn är: Kort men god.

Den saken, i matväg, förflyttar mig till min barndom: Burkchampinjoner. Mamma hade ofta det i köttfärssåsen. Konsistensen var hemsk – som gummibollar, (skratt).