Hon avbryter, skrattar, oroar sig och kör rakt ut i naturen i en bil hon drömt om i åratal. Som storsäljande konstnär lever Caroline af Ugglas ett färgstarkt liv fyllt av djur, middagar och skaparlust – men också av hypokondri, klimakteriekaos och ett psyke som ständigt skaver.

Hur står det till världens bästa Caroline?


– Det är faktiskt väldigt bra! Det är mycket kul som händer på jobbfronten och jag har köpt en bil som jag har längtat efter och sparat till i många år.

Är det en röd Ferrari?


– Nej, det skulle jag aldrig vilja ha! Det här är en bil som du kan åka offroad med, rakt ut i naturen – och bo i. Det är en ordentlig jävel med vinsch – en riktig jävla bil. Med den här kan man dra land och rike runt. Jag har redan sett mycket. Har åkt genom Armenien, Ukraina och Vitryssland. Hela Rumänien. Nästa resa blir Kazakstan.

Och jag, min dummer, trodde att du var en hemmakatt!


– Det är jag också!

Är du och din make Heinz lantisar?

– Ja, det är vi. Jag är det från början. Han har en lantissjäl, han är ju från Åland. Vi älskar att åka dit, hänga vid havet och i skogen. Naturen. Men jag älskar också att resa till storstäder. Kontraster. I fucking love it!

”Jag är neurotiker”

Vilket humör brukar du vara på när du slår upp ögonen och en ny dag börjar?


– Det finns fyra olika lägen. Det första är: ”Vad kul den här dagen ska bli!” Det andra är: ”Fan, hur kan man vara så här trött fast man har sovit?” Det tredje är: ”Åh, vad nervös jag är inför livet.” Du vet, jag är neurotiker. Dåliga dopaminnivåer. Det fjärde är: ”Var är jag någonstans?” Det känner jag ganska ofta. Man vet inte var man vaknar – om det är på ett hotell, i bilen eller i ett annat land.

Intervjun fortsätter efter videospelaren.

Vad blir det allt som oftast till frukost?


– Det varierar. Det kan vara rågmackor, det kan vara gröt. Sedan jag blev tant har jag försökt pressa i mig ägg. Egentligen tycker jag att det är ganska äckligt, men jag har förstått att det är nyttigt.

Visst har du och din gubbe varit ihop sedan fan vet när?


– Ja, precis. Sedan jag var 25 år. Räkna på det…

Var korsades era vägar?


– Första gången var på Nytorget, på ett möte där han skulle producera min första platta. Sedan satt vi i studion och jobbade och insåg att vi trivdes väldigt bra i varandras sällskap…

Hur lång tid tog det innan ni flyttade ihop?


– Det dröjde ett tag. Heinz hade barn sedan tidigare och allt det där. Det var en tvåårig helvetesperiod där man verkligen fick rannsaka sig: Är det här på riktigt? Är det en fling? Ska man verkligen bryta upp allt? Det var superjobbigt, men i efterhand har vi alla förstått att det här var på riktigt.

”Det handlar inte om hur du mår, utan hur det går”

Vad gör Heinz till en kille i hästväg?


– Först och främst är han ett musikaliskt geni. Han är också grym på att fixa saker. Borra, snickra, laga hästhagar. Och så lagar han fantastisk mat. Han är vad man brukar kalla en riktig karl, (skratt).

Som artist och människa är du genuin in i minsta ton och penseldrag. Snacka om karismatisk närvaro! Kort sagt: du en toppentjej! Men även solen har fläckar. Vilka är dina?


– Att jag visar dem, kanske. Det finns nog ingen genuin människa som inte är fullständigt befläckad. Jag har tänkt mycket på det där, mitt artisteri. Många artister vill visa upp en perfekt bild som inte ens går att uppnå…. Jag förstår inte hur folk kan gå igång på den där ytligheten. Jag är som jag är. Jag har ett ganska jobbigt psyke. Samtidigt säger psykologerna att ”det handlar inte om hur du mår, utan hur det går”. Och på det sättet går det ju bra för mig. Det tröstar jag mig med de dagar då jag är på vippen. Ibland svajar psyket rejält, men jag är en jävel på att ta på clownnäsan, gå till stallet och sköta disken. Jag gör. Jag tycker så synd om alla som inte orkar göra det. Jag är tacksam så länge saker och ting rullar på.

Visst är du mentalt stabilare än förr?


– Alltså… Rätt nyligen kom jag ur den värsta tiden i mitt liv. Klimakteriet är ingen barnlek. För ett år sedan fick jag tantplåster – östrogen. Det blev min räddning. Jag trodde att jag var deprimerad. Jag var trött, sorgsen, så konstig. ”Det är inget fel på dig, det är klimakteriet”, sa doktorn. Sedan fick jag plåster – högsta dosen man kan få i Sverige. Det är sjukt hur bra de funkar. Nu är jag riktigt lycklig!

För 20 år sedan berättade du för mig att du led av hypokondri. Gör du fortfarande det?

– Ja, tyvärr. Jag kan inbilla mig att jag har alla möjliga sjukdomar…

Caroline af Ugglas lever med hypokondri

Vilka då?


– Cancer är alltid närvarande. Nu har jag reumatism. Min mamma har det – på riktigt. Och min syster. Jag känner efter i alla leder. Sedan är Alzheimer en ny skräck. Jag har varit förvirrad hela livet. Och så börjar det klia någonstans också, rätt ofta. Enligt ChatGPT är jag svårt hypokondrisk.

Hur var du som liten?


– Charmig, men med full fart. Och rätt jobbig. Lite bråkig ibland.

Hur var du i skolan?


– Jag var inte där. Alltså, vid skolbänken. Jag for runt i klassrummet. Senare var jag inte ens i klassrummet. Jag var på skolgården, i rökrutan eller hemma. För att kunna vara hemma förfalskade jag min mammas underskrift och hittade på diverse sjukdomar och diagnoser. Jag gick ut nian med 35 procents frånvaro. Konstigt nog kom jag in på humanistisk linje. På den tiden var humanistisk mest konstnärliga man kunde välja. Jag gick där men hoppade av efter tre terminer. Sedan sökte jag till Kalle Flygares teaterskola och kom in, men jag skolkade där också. Efter det spelade jag i band. För att överleva började jag restaurera kristallkronor. Jag levde på det. Sedan kom konsten. Och där är jag nu.

Du är inte vilken konstnär som helst. Du är framgångsrik – med stora och välbesökta utställningar. Skapar du under berusning?


– Ibland kan jag ta ett glas vin och måla, men det är inget att föredra. Jag är väldigt lättpåverkad. Jag dricker varje dag: två glas vin. Ett till maten och ett lite senare. Det har blivit som ett beroende och jag älskar det, men det blir aldrig mer än två glas. Jag vågar inte. Jag har spårat för många gånger. När jag var 25 bestämde jag mig för att aldrig mer bli full. För mycket alkohol funkar inte för mig, jag blir nervös och vaknar mitt i natten. Mitt psyke klarar inte det. Men två glas fungerar. Det förgyller dagen – jag vet att jag får slappna av senare. Och jag tycker att vin är väldigt gott. Kanske gör det mig lite lugnare också.

Hur är det att komma upp i mogen ålder?


– Med tantplåstren är det bra. Jag har inga större problem. Däremot har jag blivit fegare. Jag har aldrig varit särskilt rädd tidigare. Du vet, jag har balanserat på höjder, ridit barbacka och hoppat alla sorters hinder. Ridit galna hästar, tagit de svartaste backarna. Jag har varit den vildaste av apor. Jag är fortfarande en apa, men nu hör jag mig själv ibland säga: ”Vi sänker hindret lite grann.” Jag börjar fega!

Slutligen Caroline, vilken är den bästa stunden på dagen?


– Middagen. Jag älskar middag. Heinz lagar fantastisk mat – i stort sett varje dag. Det är vin och levande ljus. Och extra fint när barnen är med. Vi är nästan alltid många runt bordet. Vi kallar det festen. Det är fest varje kväll!

FOTO: TT